onsdag 19 februari 2014

Ola Larsmo skrev en i och för sig intressant artikel i DN om en reaktionär kontinuitet från trettiotalet framåt. Dock saknades i hans artikel just själva den centrala information om varför denna medvetna högernationalism inte inför och under kriget blev grunden för ett stort tyskvänligt parti i Sverige.  Men som debattklimatet nu är i Sverige refuserade Dagens Nyheter på studs följande text.


OM TVESYNENS NÖDVÄNDIGHET
Jan Myrdal

Ola Larsmos redovisning är utmärkt. Den är riktig men inte helt riktig ty i likhet med de flesta gängse svenska politiska skribenter saknar Larsmo tvesyn. I detta fall får det hans resonemang att i två fall halka förbi viktiga skärningspunkter.

Den ena göms i blankraden mellan två i och för sig korrekta konstaterande meningar:

”Vad vi med säkerhet kan säga är att framgången för motståndet mot att ta emot judiska flyktingar blev ett verkligt steg uppåt i karriären för gruppen kring Anners, Fredborg och Leissner.”

Och:

”Hösten 1940, efter Tysklands ockupation av Norge och Danmark, står samma grupp bakom pamfletten 'Den svenska linjen som blir ett karriärmässigt lyckokast'.”

Om detta har jag skrivit flera gånger. Det lättast tillgängliga torde vara mitt förord till nyutgåvan år 1995 av Arvid Fredborgs ”Bakom Stålvallen”. Vilket bör läsas uppmärksamt. Vintern 1938/39 genomfördes nämligen en ideologisk frontförändring inom den organiserade borgerliga nationalismen. Det de ledande Erik Anners, Arvid Fredborg och Olof Rydbeck då programmatiskt skrev i Heimdals årsskrift 1939 medförde att det inte blev möjligt för den direkt pro-nazistiska gruppen att då upprätta ett pro-tyskt parti av verklig politisk betydelse. Jag citerar tre meningar:

”Den tyska politiken uppkallar i nuvarande läge de nationella krafterna till motstånd. En nationell svensk rörelse måste, om den vill göra sig förtjänt av sitt namn, med skärpa taga avstånd från varje försök att i Sverige upprätta ett tysksinnat parti med det dubbla syftet att genomföra inrikespolitiska mål och att ställa Sverige vid Tysklands sida under stormlöpningen mot öster. Erfarenheterna visar, att ett sådant parti skulle vara ett farligt hot mot vår självständighet.”

Detta de nationellas ställningstagande 1939 bidrog till att göra det möjligt för den politiska Per Albin-linjen att hålla Sverige utanför kriget.

Det andra gäller just ”Bakom stålvallen”. Den boken lästes inom den allmänna svenska borgerligheten och ledde där till insikt om nazismens brott. (För mig, i den politiska miljö där jag växte upp, var de något jag kände till från sjuårsåldern i trettiotalets början.) Arvid Fredborg själv framträdde på olika tebjudningar, som hos grannfamiljen Matz, i Bromma. Det han där hade att säga hösten 1943 var för denna opinion avgörande :”Antalet judar, som avrättats, torde i varje fall överstiga 2 miljoner, och säkerligen har minst 1 miljon polacker avlivats. Hur många ryska krigsfångar och civilpersoner, som dödats, har jag icke hört sägas några siffror på.” ( sid. 340) (Endast inom en extrem borgerlig grupp kunde man efteråt, som Ingmar Bergman, hävda att man ingenting vetat förrän koncentrationslägren öppnats av de allierade.)

Ola Larsmos text om det mörka arvet från Bollhusmötet är alltså på en gång utmärkt ty där visar han på en ideologisk linje fram till i dag och farligt vilseledande då den suddar ut komplexiteten. Det är dock nödvändigt med tvesyn. Tag François Mitterand till exempel. Högerextrem nationalist före kriget, dekorerad av Petain våren 1943 med ”L’ordre de la Francisque gallique” sedan över till de Gaulle och så småningom republikens socialistiske president 1981 till 1995. Eller för den delen Winston Churchill. Vilken både ledde kamp mot Hitlerfascismen och var direkt ansvarig för det politiskt överlagda folkmordet på två till fem miljoner bengaler.