fredag 8 februari 2013





René Georges Hermann-Paul (1864 – 1940). ”Folkets röst.” Le Sifflet, Nr 1, 17 februari 1898.

EN PRINCIPFRÅGA


I och för sig är det som nu kallas näthat en stående våg i modern västerländsk historia. De hatiska anti-Dreyfusarder vilka Herman-Paul visade fram i första numret av ”Le Sifflet” den 17 februari 1898 är samma grupp som den vilken hatar – särskilt kvinnor – på nätet i dag. Det är är viktigt se detta sammanhang. Det finns här en möjligt verksam politisk dimension. Men – och det har Sverigedemokraterna tyvärr rätt i – de anständiga grindvakterna i våra officiösa medier släpper inte gärna fram en diskussion som går bortom den mer påbjudna upprördheten. Vilket kan få olyckliga följder.

Följande inlägg refuserades med vändande mail av Aftonbladet, Expressen och Svenska Dagbladet. Det är inte illa skrivet, det vet jag. Intellektuellt håller det. Mitt förslag att journalistiskt kartlägga denna hatgrupp är inte i strid med lagen.

Det är möjligt att de hatande i skrivandet blott – liksom deckarläsare och porrkonsumenter – tillfredsställer en egen dold fantasivärld utan verklig social betydelse. Då skulle en publicering av ip-adresser räcka för att få slut på, eller åtminstone begränsa, denna allmänstörande grafomani.

Men det pinsamma är att just de officiösa grindvakternas rädsla för all offentlig diskussion utanför de för tillfället påbjudna snäva gränserna redan bidragit till att Sverigedemokraterna i LO har den näst Socialdemokraterna största sympatisörskaran. Det var på ett sådant sätt det franska kommunistpartiet lyckades ge åt Front National sina väljare.

Nå här under alltså den i Aftonbladet, Expressen och Svenska Dagbladet otryckbara texten.

Detta får naturligtvis citeras med angivande av källan och mitt namn.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------- 
NÄTHATET

Jan Myrdal

Nu fylls media med inlägg om näthat. Men debatten tycks mig obegripligt flat. Som om det vore något nytt. Och därtill ohjälpligt. Det enda som dock är nytt med näthatet är nätet. Men inte ens det är verkligt särskiljande. Fenomenet fanns. Det bör man hålla i minnet.

tisdag 5 februari 2013





Joseph Sattler. "Der Wurmstich." Första bladet i "Ein moderner Todtentanz", J. A Stargardt, Berlin 1894.
OM ATT BÖRJA NÄRMA SIG STUPET

      Om en halvtimme till sjukgymnastik. Vilket behövs. Ont i knän – och höfter. Inget märkligt. Detta är ordentligt undersökt och röntgat. Förslitning. Rör mig mindre och blir fetare – vilket frestar knäna mer. Sedan jag flyttade hit till Varberg har jag gått upp sju kilo. Sover sämre. Apparaterna i sjukgymnastiken roar mig. Men upplever hur det sluttar.

      Fast jag skriver inte detta som klagoskrift. (Om sådan klagan skrev jag ju i ”Moraliteter” och”Garderingar”.) Snarare är det mig en verklig positionsbestämning. Arbetet går långsammare. Texter jag tycks ha helt klara, som jag ser tydligt framför mig, som jag ser så tydligt att jag kan ljuda dem högt till och med och vilka bara behöver skrivas ut med finger å tangent de förblir ofärdiga.

      Detta är dubbeltydigt. Ty var offentliggöra dem? På nätet? I Indien? I någon av de svenska tidningar vilka ännu faktiskt trycker mig? Clarté, FiB/k, Flamman, Proletären? Jag är dem tack skyldig – utan dem vore jag borta. Men de tar blott ett slags texter. Resten av mitt skrivande finns inte rum för heller där.
Visst, det finns andra, de där jag under åren från 1954 och framåt nådde publik och fick inkomster. Men de har antingen försvunnit eller har tillsynes stängts för mig. Även om Aftonbladet kanske, kanske, fortfarande tar något. (Men där finns alls inte för mig den stora estetiska och idémässiga frihet jag där hade för en generation sedan – eller som jag hade i SvD för två generationer sedan.) Och erfarenhetsmässigt de senaste år blir det allt mindre troligt att de tar något och gör det det så gör de det hur som haver blott ovilligt.
      
    

söndag 3 februari 2013



Denna text borde in efter den andra drömsekvensen. Hur man gör vet jag inte.

PÅ FÄRD MOT SUNDET

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/a/a7/%27The_Lighthouse_at_the_End_of_the_World%27_by_George_Roux_01.jpg


    Denna nyårsafton när 2012 skall slå om till 2013 vaknar jag tidigt. Ligger kvar. Somnar om och vaknar mitt i en drömberättelse. Tydlig. Distanserad. Närmast som en vanlig hypnagog hallucination säger jag mig när jag ser på den. Eller hypnopomp hallucination som det tycks heta på fackspråk när det gäller uppvaknande.
  
 En svit olika scener i en berättelse. Jag, en yngre  man i trettioårsåldern, är kapten och står på bryggan om natten på mitt fartyg i Sydatlanten. Lugn sjö. Tung luft. Moln skymmer stjärnorna.  Något säger jag till rorsmannen. Med ens upphör alla ljud från maskinen och alla instrument svartnar. Strömmen borta, inget ljus någonstans. Vi driver.

    Men ficklampor finns. Jag beordrar undersökning. Man rapporterar att livbåten fattas. Chiefen arbetar i maskinrummet, söker åtgärda felet. Fem man ur besättningen kan inte lokaliseras. Också loggboken är borta. Det fattas en flaska whisky ur min hytt.

    Nödsändaren fungerar. Telegrafisten får kontakt med ett fartyg i närheten. Jag ber honom också att larma myndigheter om de fem som avvikit med livbåten. Chiefen meddelar att han har rett ut vad som hänt. Det är sabotage. Men han har åtgärdat det. Maskinen går igång. Ljuset återkommer. Vi fortsätter.

    Bilderna är mycket tydliga. Jag ser var scen detaljerat och exakt. Jag upplever dem inte som drömbilder utan som iakttagen verklighet. Men under den tid jag både ser och agerar står jag dock så utanför jaget, den trettionågontingårige kaptenen, att jag inte registrerar hans/mitt namn, när allt detta skett/sker eller någon information om fartygets namn, vart vi kommit ifrån, vart vi är på väg eller vilka de fem som tagit livbåten och lämnat fartyget är. Jag upplever heller varken någon nyfikenhet eller något informationsbehov. I uppvaknandet då jag börjar komma ihåg scenerna utifrån undrar jag dock om styrmannen är bland de fem avvikna.

    Drömbilderna, hypnopompa eller ej, så starka att jag fortsätter minnas dem. Kan till och med leta fram en penna och skriva ned ledord på ett papper. Vilket inte hade behövs ty ännu efter flera timmar är bilderna så tydliga att jag kan se detaljer i dem.




I DENNA EFTERVINTER

"Den förhäxade stalldrängen" (1544) av Hans Baldung Grien. 

MORGONTIMMARNA LÖRDAGEN DEN 5 JANUARI 2013 STOD DET DJUPT OBEHAGLIGA DRÖMLIVET ÖPPET.

    Hade sovit länge på fredagsmorgonen. Per Arne Skansen hade varit på lagret och hämtat lådor. Bland dem den låda med böcker kring Kommunen som jag bett honom leta rätt på då jag behöver dem för efterordet till "När gatan tog mediemakt". En del av tidningarna från kriget och våren 1871 var med. Däribland Charivari 1870/1871 med Daumier (tänk att samlare inte fattat att just tidningsexemplaren är själva originalen - utom i de fall Daumier gjorde särupplagor). Däremot inte de bundna årgångarna som Grelot (eller Charivariutgåvan av  Daumier och Cham från kriget och belägringen). Men de ingår inte heller riktigt i den samlingen Det är ju just de kolportörsspridda bladen som nådde le  menu peuple. Lennart Parknäs har tagit upp själva den stora samlingen av dessa flygblad till Stockholm. Han har kompletterat och rättat min förteckning och håller på att ordna finansiärer för bevarande och så småningom utställning och katalog. Redan har han dock börjat beställa den dokumenterande avfotograferingen av materialet.
    Allt detta diskuterade Per Arne och jag under det vi gick igenom de stora affischlådorna i det första rummet. Egna utställningar; blandlåda; Östeuropa: kinesisk kulturrevolution (den del av samlingen som icke varit riktad direkt mot bönder och getts till Folkens Museum); europeisk, särskilt fransk, mellankrigsperiod; efterkrig. Under det vi sorterade dessa mycket omfångsrika affischsamlingar resonerade vi om  hur de kunde registreras (översättas när det gällde de kinesiska) för att bli användbara för forskningen. Vad jag märkt är det inte många i Sverige (särskilt bland de yngre) som reagerar på Staviskyaffären. Det var ju med honom som med den tyske läkaren i Herat. Stavisky begick självmord genom att skjuta sig i huvudet från tre meters avstånd, tysken i Herat begick självmord genom att skjuta sig i bakhuvudet genom fönstret. Eller hur Albert Prince som sökte utreda affären halshögg sig genom att lägga sig på järnvägsspåret. Fast Clemenceau överlevde Panamaskandalen och kunde när han återkomit bli den som blodigt rensade de uppstudsiga soldaterna i de franska skyttegravarna 1917. Jag borde vara med och kommentera bilderna. Men det gäller att göra detta innan jag dör. (Vilket jag rimligtvis gör inom inte alltför länge.)