tisdag 2 juli 2013

I BRIGHTON FÖR INDIENDISKUSSION




:

EN DELVIS RESERAPPORT
Kom i natt hem från Storbritannien. Hade varit i Brighton tre dagar. Fyra med resedag. Jag var där för att tala solidaritetsrörelse och solidaritetsarbete för ”Stop the War” och situationen i Indien; bakgrunden till och utvecklingen av det verkliga inbördeskrig som pågår för ”Indian Workers association”. Därtill se lite av hur arbetet är för kamraterna i ett invandrartätt område i Storbritannien.

Jag bodde hemma hos ett pakistanskt pensionärspar från ”Indian Workers Association” samman med en punjabikamrat därifrån jag mött i Punjab – och bott hos i London. Han hade kommit upp från London med en kappsäck böcker (bland annat min bok på olika språk) åt lokalavdelningen.

Till ”Stop the War”-mötet fanns en inledare från Kashmir, en från Palestina och jag. Grunden för mötet var rätten till självständighet. Jag skulle tala om erfarenheter från solidaritetsarbete detta senaste sekel och de principiella frågorna. Det hölls i ett islamiskt center, en moské. Det var ju för ”Stop the war” ytterligt svårt att finna lokal. Man påpekade i förväg för mig att det skulle finnas polisagenter i publiken som noterade vad som sades. Det var väl lite över hundra deltagare. Flertalet var muslimer i traditionell klädsel. Mötet gjorde också avbrott för att de troende skulle kunna få tillfälle att be. Men mötet var som sådant inte religiöst. Vilket framgick såväl av bokbordens utbud (med också min bok på engelska och punjabi) som diskussionerna.

Det rapporterades bland annat konkret om bojkottarbetet mot företag som sålde produkter från de ockuperade områdena i Palestina och om förberedelserna för den lastbilskonvoj som landvägen skulle söka ta sig till det ockuperade Kashmir. (Pakistans roll diskuterades under mötet. De flesta talare hävdade att Pakistan nu erkände Kashmirs rätt till självständighet vilket Indien inte gjorde. På den karta som delades ut visades Aksai Chin som en av Kina ockuperad del av Kashmir.) Efter mötet bjöd moskén på en traditionell måltid, enkel och god. Aktivister hade stått för inköp och matlagning.

Söndagens möte hölls i en liten lokal i anslutning till en sikhisk organisation. Inte en gurdwara men näst intill där ”Indian Workers Association” hade ett rum. Typiskt är att där fanns mycket litteratur och material om Ghadar-partiet och dess martyrer. Därmed också om – och hyllning till - den ghadarmedlem som nu är känd i Punjab och hela Sydasien och bland dess diaspora som ”Shaheed-i-Azam (den store martyren) Sardar Udham Singh”. Den vilken i London den 13 mars 1940, nästan 21 år efter Jallianwala Bagh massakern sköt ner den högste brittiske ämbetsman ansvarig för massmorden, O'Dwyer, samt även Zetland, då 1940 Secretary of state for India – vilken dock överlevde. Udham Sing flydde inte efter mordet. Han hävdade att han handlat för att återställa rättvisan och bidra till att britterna skulle fördrivas. Han hängdes 31 juli 1940.

Rummet var packat. Majoriteten var från Sydasien. Punjaber mest. Men jag tror det fanns någon britt med. Rummet var dock litet så det kunde väl inte sammanlagt ha varit mer än 30 – 40 personer. Det blev ett mycket bra möte med livlig diskussion. Indien som mång-nationellt; vad som skiljer det gamla kommunistpartiet och naxaliterna i kastfrågan; religionen och traditionen; hur naxaliterna rättat till misstagen från sjuttiotalet, möjligheterna att trots repressionen nå mellanskikten i städerna bland annat.

Det hade tidigare varit hårda konflikter om lokalen med en grupp då ledande Indian Workers Association-medlemmar som tillhörde CPI (M). De kunde inte tillåta att det talades om Kashmir. De erkände inte den nationella frågan. Men det hade lösts genom att de nu inte hade kontroll över lokalen.

Efteråt på kvällarna diskussioner med andra vänner och närstående. (Värden var punjabi men inte religiös och bjöd de bland oss som smakade på whisky.) Man hade bildat en studiecirkel som samlades var vecka för att diskutera utifrån min bok kapitel för kapitel. Man menade dock att titeln på punjabi-upplagan - ”Revolutionen bankar på Indiens dörr” - var bättre än den jag valt för den engelskspråkiga upplagan. Framhöll att det var utgåvorna på de olika språken som var viktigare än den engelskspråkiga upplagan som bara kunde nå en liten – övre medelklass mest - del av den läskunniga publiken.

Det Brighton jag rörde mig i var sydasiatiskt. Med ett visst nyare inslag av östeuropéer. Husen var brittiskt traditionella men gatulivet var sydasiatiskt. Organisationerna var viktiga men fattiga och utsatta för såväl polisövervakning som provokationer. Man gav mig också en stor kasse full med böcker. För mig var detta en viktig resa där jag både upplevde och lärde mig mycket.

Nu till det problematiska. Jag hade köpt biljetter från Snidaregatan 20 och åter vilka arrangörerna skulle betala. Totalt c.- 2 000;- Men på Landvetter där jag väntade på avresa meddelades klockan 22 att planet var inställt. Man hoppades det hade reparerats till dagen efter. Men bolaget kunde inte garantera mig att jag skulle vara i Brighton i tid för mötet. Inte heller kunde de erbjuda mig hotellrum i Göteborg – vilket flygplatspersonalen dock ordnade på flygplatshotellet. Jag blev tvungen ta den enda återstående biljett som skulle ta mig till Brighton i tid. KLM Business class, klockan sex på morgonen. Ohyggligt dyrt. Men jag gjorde det. Alternativet hade varit att säga återbud. Nu var de biljetter jag tagit på mitt VISA-kort uppe i över 10 000:-.

Detta kunde jag inte begära att få av arrangörerna. Jag visste ju precis hur de hade det. Kamraterna i Brighton skulle se vad de kunde få tillbaka från Midlands. De gjorde också en insamling för biljettkostnader. Totalt fick de ihop 400 pund. Resan kostade mig alltså en del över 6 000. Det får jag ta. Aftonbladet skall ju betala för de artiklar de beställt och jag antar jag får någonting från Celanders för höstboken. Men så här är det.
Jan Myrdal
13-07-02 .


1 kommentar:

  1. I varje fall tur att du inte tycks har råkat ut för immigrationsofficer av den typ du som du gjorde i febr. 1950. Sid 28-31 i Samtida. (PAN Nordstedts, 1967).

    SvaraRadera