tisdag 18 september 2012

Strindbergs tveggehanda radikalism

I. Fram till exilen. En underklassig provinsiell småborgare.

Den svenska kritiken,  akademisk eller inte, officiell vänster eller allmän höger har svårt med August Strindberg. Visst var han radikal men det är en radikalism som inte riktigt passar in ett då som nu gängse tänk.

Egentligen har detta dock längesedan påpekats. Visst hör "Röda Rummet" av 1879 till det moderna genombrottet i nordisk litteratur. Men detta litteraturens genombrott var i Norden inte  europeiskt modernt på så sätt som för den europeiske  Brandes.  Det visade Gunnar Ahlström  i den bok som genom att vara intellektuellt lysande för alltid i Sverige stängde hans akademiska karriär. Det Norden där detta litterära moderna  genombrott ägde rum var modernt som Ludvig Phillippes borgardöme i Frankrike femtio år tidigare. 


Vilka präglade då Strindbergs radikalism och stil? Dickens och Heine. Det vet var och en som läser. Den som bläddrat i gamla svenska lägg ser därtill, som den tongivande Gunnar Brandell påpekat, att i Strindbergs texter återspeglas  den svenska följetongsstilen i Crusenstolpes efterföljd. Inget konstigt med det, sådan var ju läsningen i svenskt småborgerskap. Till detta kom att August Strindberg och hans hustru Siri just 1878 och 1879 översatte liknande  utom-europeiska (för att inte säga anti-europeiska) litterära texter från Artemus Ward och Mark Twain.

Säg detta på annat sätt: Strindberg kunde sedan få ett europeiskt genombrott just för att hans radikalism  var ålderdomlig och  provinsiell. Så kunde den ta ett springarkliv över det gängse moderna.  Detta dialektiskt begripliga fenomen förklarade för övrigt Friedrich Engels just på tal om den dåtida norska och ryska litteraturen.  

(Det provinsiella fick också en annan betydelse. En som man nu  inte vill tala om eller misstolkar. Den 15oktober 1882 kunde den frisinnade Frans Hodell i Jörgen upprört skriva: "Det är hr August Strindberg som ställt sig i têten för svenska antisemiterna." Men han gjorde det  i provinsiell svensk småborgartradition inte i den mening "antisemit" har  i våra länder efter Hitler. I Europa hade emancipationen av judar ända från Franska revolutionen varit en "vänsterfråga" . I Sverige  tvärtom ; överheten var  för frihetsreformerna, det lägre borgarståndet emot. Detta förde till bland annat pogromliknande småborgarangrepp på judar 1838. Strindberg följde här sin klass. När situationen i Sverige blev mer europeiskt normal upphörde också denna hans antisemitism av 1882.)

Till detta kom karaktärsegenskapen, August Strindbergs självhävdande underklassighet. Inte för intet valde han uttrycket "tjänstekvinnans son".  Därtill trodde han för det mesta på någon Gud så som man gjort i hans familj. För en intellektuell vänsterman ur överklassen som Hjalmar Branting, liksom för de uppåtsträvande  i den dåtida vänstern ur halvadel och övre medelklass som Gustaf af Geijerstam  blev denna stingsliga underklassighet pinsam. Visst insåg de att "Det Nya Riket" ingick i en svensk publicistisk tradition men den var dem otaktisk; politiskt en förlöpning. Hans vidare ställningstaganden nödvändiggjorde därefter så småningom  offentliga avståndstaganden. Hjalmar Brantings  angrepp i "Dagens Krönika" 1887 naturligtvis men än mer typiskt för den dåtida "vänstern" Gustaf af Geijerstams både pinsamt  inställsamt och lömskt angripande text i Helsingfors 1887 "August Strindberg och genombrottet i den nyare svenska litteraturen".

Den Agust Strindberg som år 1883 gick i exil var  inte, som det då tycktes, någon ledare för den litterära radikalismens "Unga Sverige". Julen 1883 skrev han i Frankrike utförligt  om detta i den  "Invokation" som var avsedd att inleda "Sömngångarnätter på vakna dagar". Men Strindberg som  faktiskt inte i onödan ville ge hugg på sig drog av försiktighetsskäl tillbaka texten. (Den har dock bevarats ty Birger Mörner fick syn på den 1891 när Strindberg brände onödiga manuskript och brev.  När Birger Mörner såg texten läste han den och bad om den. Strindberg brände då den inte utan gav honom papperen  och Mörner publicerade texten 1924.)

"Då jag tid efter annan sett mitt namn förekomma under rubriken Unga Sverige, och jag nu senast fått bli föreställd /.../ såsom representant för det Unga Sverige, ber jag härmed att få nedlägga detta ärofulla mandat och det av många orsaker. /.../ Med ett ord: jag är icke mannen att vara eder representant, ty jag kan icke avlägga eden på edra ideal. /.../ Att vi hava samma mål, det betvivlar jag ej, men vi gå olika vägar. /.../ 'Andarne vakna och det är en lust att leva!' menade Erasmus redan i slutet av femtonde seklet, men huru många gånger de sedan dess har somnat igen det har ingen räknat. Jag tror andarne vaknat nu igen, men det jag fruktar är att vi vaknat mitt i natten och att det är längre till morgonen än vi trodde. Det är kanske långa kvalfulla timmar innan det blir dag och jag tror också att den strid som nu verkligen tycks ha uppstått, sker i yrvakan. Vi kunna knappast skilja vän från fiende och känna varken signaler eller fälttecken."

Det var sedan i exilen August Strindberg drabbades av de intellektuella impulser som som fördjupade hans världssyn. De utvecklade  hans radikalism till ett  på för dåtida anständiga reformistiska radikaler som Hjalmar Branting obegripligt sätt. Det är först långt fram på tjugohundratalet - efter Gramsci och Focault - som August Strindbergs formulering från 1910 blir tydligt läsbar:

"Om underklassen (och medelklassen) visste vad Samhället är. och vad överklassen är.
    De undre ana det ibland, när de väckas ur sin slummer, men då stirra de sig återigen blinda på den ekonomiska fördelen, och glömma att det finns andra tryck uppifrån, som håller de undre i osynliga kedjor.
    Folket, (vi veta nog vad ordet betyder) får mottaga lagar stiftadse för dem, eller rättare mot dem, uppifrån, det veta de. Men allt vad de tänka, själva tankelagarna äro stiftade däruppe /.../."

Ja, fyra författare, tre på "vår" sida och en fjärde dubbeltydig, fick efter 1883 ett för hela August Strindbergs återstående arbetsliv bestämmande inflytande på hans världsbild och arbete. Han har själv skrivit om det, ordentligt. Den svenska litteraturvetenskapen har dock inte förmått annat än att  bortse från de tre refraktärt radikala.

Men när man ser närmare på dessa tre och läser hur de påverkat Strindbergs arbete i och efter åttiotalet blir det helt tydligt hur farligt felaktiga - men  tyvärr styrande - Hjalmar Brantings ord i Socialdemokraten den 22 januari 1909 blivit:

"För den unge Strindberg, banbrytaren, väckaren, all hyllning och beundran. För diktaren i mognare mannaålder ... en rangplats i Europas vittra Aeropag.  Men åt Svarta Fanors och Blå Böckernas Strindberg, som omvänts i Infernos skuggor till tron på mystikens kranka och tomma evangelium - en önskan av hjärtat att han åter måtte bli sig själv."

Att Hjalmar Branting sedan efter Strindbergs död tycktes vilja ge honom postumt medlemskap i SAP är typiskt.

De tre är:

Dels Jules Vallès. Författaren,kommunarden, den refraktäre. Strindberg förnekade inte att Jacques Vingtrass inspirerat till  "Tjänstekvinnans son". Tvärtom. Just det refraktära hos Jules Vallès var också Strindbergs medvetna hållning. Här är svårigheten att Jules Vallès förblir oläst i Sverige. Jag vet ty jag var med om att se till att "Barnet" (förlagan till "Tjänstekvinnans son") gavs ut i översättning av Björn larsson och efterskrift av Jan Stolpe 1980. Sedan kom inte något mer. Jag känner heller inte till någon verklig svensk litteraturhistorisk undersökning av det litterärt/poitiska förhållandet Vallès - Strindberg.

Dels Nils Herman Quiding, "Nils Nilsson arbetskarl". Vår svenske, siste  och störste, utopist.
"Han har först av alla sett en glimt av vari Samhällets Hemlighet, det Bakvändas nästan outgrundliga mysterium ligger! det är en profet! /.../'Samhället är en uppfinning av överklassen för att hålla Underklassen under sig.' det är Samhällets hemlighet." (Till Carl Larsson c. 20 juni 1884.)
August Strindberg inte bara övertog orden Överklass och Underklass, han vidhöll denna syn på samhället - och på Quidings stora betydelse - ända fram till slutet.

Den tredje var Nikolaj Gavrilovitj Tjernysjevskij . Där var dock hans inflytande på Strindberg så stort - och i svensk litteraturforskning så totalt undanträngt - att det måste bli ett helt eget kapitel, en egen artikel.

Till dem alltså den mångtydige Friedrich Nietzsche om vars betydelse för August Strindberg det dock finns mycket skrivet.

1 kommentar:

  1. Strindberg är i så fall inte den förste som kommer i otakt med den tid han lever i.

    För övrigt skulle det vara ganska intressant att höra vad det var för fel på brantings reformism. Folken i Nordeuropa, där den reformistiska grenen av socialismen segrade, verkar ju a tjänat på det.

    SvaraRadera